Vanvård?

Cordelia Edvardson skriver om (bristande) respekt inom äldrevården i SvD idag. Det är ganska lätt att göra sig lustig över texten: Evardson har en vän (en bildad herre – av detta görs det en sak) på äldreboende som inte fick träffa en läkare den dag han bad om det. Ergo, han är vanvårdad. Men den läsningen är förmodligen lika elak som den är ofruktbar (även om jag faktiskt också tycker att den äger viss relevans). Men alldeles bortsett från det lite upphöjda, kanske till och med från den så kallade verkligheten alienerade synsättet, så gör Edvardsons text mig beklämd ändå. Hon är inte den enda som höjt rösten om den brist på respekt och värdighet som präglar svensk äldreomsorg. Det brukar människor göra så snart de, via vänner och anhöriga, kommit i kontakt med den och den visade sig vara något annat än man trott innan.

Jag vill göra klart en sak. Jag vet att äldreomsorgen idag har stora brister; jag vet att nedskärningar i personal har gett ringar på vattnet som gjort att vi har en helt annan äldrevård idag än vad vi hade för säg, trettio, fyrtio år sedan. När min egen mamma var ny som vårdbiträde på 60-talet hade man till och med anställda baderskor, dvs personal vars enda uppgift var att duscha och bada de gamla. Att det fanns en köksa var förstås en självklarhet. Arbetsterapi och aktiviteter likaså. Idag förväntas en ofta alldeles för liten personalstyrka tillgodose alla de äldres behov. Ibland är det helt omöjligt, det är sant. Otillräcklighet och stress har jag själv upplevt under de år jag arbetat i äldreomsorgen. Men vanvård?

Kan vi kalla saker vid deras rätta namn? Liggsår, bristande hygien (i vissa fall, hur många gånger har jag inte mött gamla människor som hellre skulle dö än låta sig duschas? Vilket är mest kränkande  – att duscha ändå eller att låta bli? Man bedrar sig om man tror att det är en enkel fråga), hån och elaka kommentarer (jo, jag har hört personal inom äldreomsorgen säga de mest hårresande saker till vårdtagare) – allt detta är oacceptabelt och kan ofta klassas som vanvård. Men Cordelia Edvardson, att man “bara” har tillgång till läkare fyra dagar i veckan och “bara” får göra sittgympa två gånger per vecka – det är det inte. Man kan önska sig ännu mer av i princip all äldreomsorg, det är sant, men att ropa på vanvård och bristande respekt? Det är respektlöst.

Jag tror, om vi ska vara uppriktiga, att det finns något som dessa människor som kritiserar äldrevården på (enligt min mening) lösa grunder, önskar sig mer än allt annat: att vi inte ska bli gamla och sjuka. Och därför vill de (vi, kanske ska jag säga vi?) att äldreomsorgen ska behandla och bemöta sina vårdtagare som om de vore friska. Men, det går inte. Och även om det gick: det om något vore kränkande. Sittgympa à 20 minuter två gånger i veckan verkar förstås klent för någon som är frisk och kapabel att simma 40 längder i bassängen varje morgon. Men för någon som är gammal och sjuk kan det vara nog, och mer än så.

Edvardson gör faktiskt denna rädsla för det sjuka, skröpliga och gamla helt explicit i sin text när hon skriver: “Visst var rummen ljusa och välskötta, visst kvittrade fåglarna och vattnet glittrade. Men vad hjälper det när priset är att gästens, jag vill inte skriva patientens, rätt till ett värdigt bemötande sätts ur spel.” Gästens? Om äldreboenden vore aktivitetshotell som man gästade – ja, då skulle det vara en annan sak. Men det är det inte, det är en vårdinrättning för gamla som på grund av sin ålder också blivit sjuka på olika sätt. Sluta genast upp med tramset att kalla patienter eller vårdtagare för kunder och gäster!

Det är en dum idé att behandla och bemöta sjuka människor på samma sätt som man gör med friska. Farligt kan det också vara. Värnar jag “den dementas orkänkbara själ” om jag släpper ut henne i vinterkylan eftersom hon så väldigt gärna vill det? Jag tror också på individens okränkbarhet, på integritet, på respekt, på värdig omsorg. Men det är bara tomma floskler om de inte anpassas till de människor man möter. Man kan inte alltid rakt av behandla människor som man själv vill bli behandlad. Vad man kan göra: att så gott det går försöka bemöta en sjuk människa på det sätt som är bäst för honom eller henne, och samtidigt alltid försöka att låta bli att gå över den människans gränser. Om någon som är inkletad i bajs inte vill duscha, kanske det är bäst att sätta sig över den personens vilja. Samma sak när någon som river upp stora sår på sina kropp vägrar klippa sina naglar. Men om någon inte vill tvätta håret, gå ut i solen eller delta i sångstunden för att den inte har lust eller ork – så, låt gå. Tycker ni exemplen är triviala? Jag vet inte, men det är de dilemman man ofta ställs inför när man arbetar i äldreomsorg.

Det kanske mest upprörande i Edvardsons text är denna passage: “Personalen, med några få lysande undantag, var vana att syssla med ”hjonen”. Människor som för länge sedan hade gett upp alla krav på ett respektfullt bemötande. Belöningen uteblev inte. De fogliga hjonen matades, klappades om, och duttades med.” Jag har hört till leda gnäll om att personal inom äldreomsorgen förlöjligar de gamla, och behandlar dem som småungar. Det är, med några undantag förstås, inte sant. Men vissa människor – idag en majoritet på äldreboenden, eftersom man ofta inte får plats där om man är för frisk – är så sjuka att de bara har de mest basala behoven. Att hålla dessa människor rena, ge dem mat och fysisk beröring – för mig har det varit oerhört givande. Det är liksom förstadiet till det som kallas för vård i livets slutskede, och för vissa människor blir den perioden i livet väldigt lång. Alltför lång. (Jag har haft patienter som bott på samma äldreboende i över två decennier.) Jag har torkat ögon, lirkat i mediciner, tvättat mjuka kläder som ska vara lätta att ta på en stel och orörlig kropp, jag har hållit händer och strukit pannor. Vad borde jag ha gjort istället – reciterat Homeros?

Och det är Cordelia Edvardson som kallar dessa människor för hjon. Ingen annan.

Vi kan inte förvandla sorgen över att vi blir gamla, sjuka och orkeslösa till att äldrevården är en respektlös organisation. Den frustrationen får man ta någon annanstans. Klaga, bråka och skrik om äldreomsorgen när den faktiskt inte gör det den ska istället, när den inte tar hand om våra gamla och sjuka på ett sätt som gamla och sjuka bör tas om hand.