Det här som många kritiska röster säger om vad de anser vara slappa, ointresserade (ibland rentav oförtjänade och tydligen också hatiska) föräldraskap, handlar inte sällan om att kritisera människor för att de inte är beredda till den förändring och uppoffring som ett barns ankomst innebär. Det stoltseras med en uppsjö av ”jag har inget emot att sätta mig själv åt sidan några år” – och det är väl en helt okej ståndpunkt, om det nu vore så att barn faktiskt behövde att föräldrarna helt satte sig själva åt sidan under några år. Det gör de inte. De behöver villkorslös kärlek och oändlig trygghet och visshet om att de i deras absoluta närhet kommer att finnas kvar för dem. Vad de däremot inte behöver: en eller två föräldrar som tillbringar all sin vakna tid med dem. De behöver kontinuitet och en bra grundvardag (tro mig, jag tillhör sannerligen inte dem som tror att kvalitet kan ersätta kvantitet i föräldraskapet, något jag om inte annat blev varse när jag i evigheter fick sota för de tre plågsamt långa veckor jag var ifrån dem i somras). I en sådan bör det finnas utrymme för avvikelser, för att sammansättningen av personer hemma eller i lekparken eller vad det nu kan vara, varierar. Man måste kunna komma hem till ett barn och berätta ”nu har jag gjort något som jag verkligen tyckte om och behövde”. Hur kan barn fara illa av det?

Jag tror att de som säger att föräldrar som vill fortsätta med olika saker sen de fått barn inte fattar att barn förändrar ens liv, har fel. Jag tror det är precis tvärtom. Barn förändrar tillvaron på ett sätt som är omöjligt att förutse, precis allt ställs på ända. Man får ompröva såväl prioriteringar som värderingar. Ideligen. Hur mycket kan en människa förändra sitt liv över en natt utan att det får oönskade konsekvenser? Jag tror oftast på att skynda långsamt. Därför tror jag att det kan vara rent ut sagt dumt att inte försöka behålla några bitar av sig själv, sådan man var innan barn, när man får dem. Inmuta ett område som man känner igen, som är hemtamt, avslappnat, tryggt och självständigt – som är allt det där som man ju faktiskt ska ge sitt barn. Hur ska man kunna förmedla det om man inte har tillgång till det? Hur ska man kunna lära barn något om den här tillvaron, om man inte tar plats i den? Jag tror det är det bästa man kan ge sitt barn, att inte bara kasta sig ut i allt det nya, okända och – i ärlighetens namn – ibland så oerhört skräckinjagande som det faktiskt är att ha barn.